← Blogg

Sekretessen som tog slut innan hemligheten gjorde det

Publicerad 8 juni 2026 · 5 min läsning · Av GD · LexCodex

Två bolag inleder samtal om ett samarbete. För att komma vidare måste det ena visa det andra hur dess tillverkningsprocess faktiskt fungerar, och man skriver ett sekretessavtal innan ritningarna byter händer. Samarbetet blir aldrig av. Fyra år senare dyker processen upp hos den tidigare motparten, lätt omarbetad. Bolaget tar fram sitt NDA, bläddrar fram till sekretessklausulen — och upptäcker att åtagandet löpte ut efter tre år. Hemligheten var fortfarande en hemlighet. Skyddet var det inte.

Det är den tråkigaste raden i hela avtalet som fäller folk: giltighetstiden. Alla läser definitionen av konfidentiell information. Få läser hur länge tystnadsplikten faktiskt gäller, och ännu färre tänker på att den tiden borde matcha hur länge informationen är värd att skydda.

Två skyddsnät, inte ett

För kring en hemlighet finns två skydd, och de upphör vid olika tidpunkter. Det ena är avtalet självt: en kontraktuell tystnadsplikt som gäller precis så länge, och bara så länge, parterna kommit överens. Det andra är lagen om företagshemligheter, som ger ett skydd helt oberoende av avtal — så länge informationen faktiskt är hemlig, har kommersiellt värde just för att den är hemlig, och innehavaren vidtagit rimliga åtgärder för att hålla den hemlig.

Och här blir tidsfrågan intressant. En äkta företagshemlighet skyddas av lagen så länge den förblir hemlig — det kan vara i decennier. Men information som inte når upp till tröskeln för företagshemlighet — vanlig affärskänslig information, en kundlista som egentligen inte är så svår att återskapa — skyddas bara av avtalet. När sekretessklausulen löper ut är den informationen fri. Den som satt en treårsfrist på sitt NDA har alltså, ofta utan att veta det, satt ett bäst-före-datum på allt som inte var en företagshemlighet, och kanske kortat skyddet för det som var det.

Den nordiska bottenplattan

Det fina, för den som arbetar över de nordiska gränserna, är att det statutära golvet numera ser ungefär likadant ut. EU:s direktiv om företagshemligheter från 2016 harmoniserade skyddet i hela unionen och, via EES-avtalet, även i Norge. Sverige fick sin lag om företagshemligheter 2018, Danmark sin lov om forretningshemmeligheder samma år, Finland sin liikesalaisuuslaki, och Norge sin forretningshemmelighetslov 2021. Samma definition, samma grundskydd. En företagshemlighet som förtjänar skydd i Stockholm förtjänar i allt väsentligt samma skydd i Oslo och Köpenhamn — vilket betyder att ett NDA mellan nordiska parter inte behöver bära hela bördan ensamt. Det ska komplettera lagens golv, inte ersätta det.

Vad avtalet faktiskt är till för

Varför då skriva ett NDA alls, om lagen ändå skyddar hemligheten? Tre skäl, främst. Avtalet utvidgar skyddet till sådant som inte är en företagshemlighet men som man ändå vill hålla tyst om. Det är i sig en av de där "rimliga åtgärderna" lagen kräver — den som aldrig bett om sekretess har svårt att hävda att informationen var skyddad. Och det ger påföljder man kan räkna med: att bevisa den ekonomiska skadan av ett läckage är notoriskt svårt, och utan en viteklausul kan ett solklart avtalsbrott sluta i en seger utan pengar.

Läs den tråkiga raden

Lägg gärna en kortare, bestämd frist på vanlig konfidentiell information, men låt åtaganden om rena företagshemligheter gälla så länge informationen är hemlig — inte ett godtyckligt antal år som råkade kännas lagom vid förhandlingsbordet. Skilj de två kategorierna åt i avtalet, så att den ena inte drar med sig den andra i fallet. Ett sekretessavtal vars skydd tar slut medan hemligheten lever vidare är inte ett halvbra skydd. Det är en tidsinställd öppning.

För de två bolagen återstår att pröva om processen ändå når upp till företagshemlighet — för då finns lagens skydd kvar, oavsett vad som stod i avtalet. Det är en bättre fråga än den de började med. Men den hade varit onödig om någon läst klart till sista stycket innan de skrev under.